Jag tror jag exploderar. I mitt huvud spelas allting upp om och om igen. Jag ser hur jag ligger där nertryckt på golvet med flertal personal över mig. Jag skriker och slås för mitt liv. I skriken är det blandade ord av låt mig bara dö, jag måste ut och släpp mig. Sedan blir jag hämtad av polis och dom släpper av mig vid psykiatrin där jag får ligga i bältessäng och isolering. Där är jag någon vecka sen blir jag hämtad av personal från institutionen och sen håller det på såhär om och om igen i tolv veckor tills dom hittat ett behandlingshem att lämna av mig på. Det är inte alltid bättre där och det är inte heller bättre när jag väl får flytta hem igen. Det är fortfarande inte bra.

Jag var yngre då. Detta är fyra år sen så jag var sjutton men har sen jag var fjorton år åkt in och ut från psykiatrin. Jag vet inte vilken tid som var värst. Varje år känns det som att det är nu. Alltså hela tiden varje år. Tiden på institutionen var såklart den mest påfrestande men även lärdomsfullaste. Hade nog ändå inte klarat mig så länge som jag gjort utan den tiden i mitt liv även fast den var sju timmar ifrån allt jag kände och visste om. Och även fast jag inte hade någon kontakt med någon på tolv veckor utan bara satt inlåst i ett rum och väntade på att bli utsläppt som man aldrig fick veta när.

Jag kommer inte ihåg allt som hänt sen jag fick LVU och blev bortkörd och fick vinka hejdå genom polisens vindruta till mina föräldrar och inte ens fick veta vart jag skulle eller när jag skulle se dom igen. Jag visste bara att nu är jag ensam. Helt ensam.

Samtidigt som bilderna från den tiden är så klara i mitt huvud så känns det som att när jag skriver om det berättar någon annans historia. Kan inte riktigt ta in allt jag faktiskt gick igenom och även tiden innan och efter. Med flertal överdoser och elbehandlingar och nya mediciner efter nya mediciner som ingen fungerar. Psykoser och självskadebeteenden.

Är så otroligt rädd. Om detta har hänt när jag varit så ung, hur mycket ska hinna hända tills jag dör?