För att läsa del ett klicka här. Del två här.

Att höra alla skrik från andra på institutionen gjorde mig tillslut galen. Jag kunde inte inte inte vara kvar. Det märkte personalen också. Så efter tolv veckor fick jag äntligen komma ut. I alla fall därifrån. Jag hade fortfarande LVU och skulle nu få flytta till ett behandlingshem i Mora istället. Det var ett öppet behandlingshem men eftersom jag hade LVU var det inte lika öppet som det kan vara för andra. Fick tillexempel i början bara vara ute på stan osv med personal och behöva visa att jag inte skulle rymma. Vilket hände en del gånger och blev jagad och nertryck av poliser för att sen bli tillbaka skjutsad till behandlingshemmet. Men även fast jag forfarande inte var fri var den en sån sjuk frihet. Att när dom släppte ut mig från sis hemmet få hålla i min mobil och en tändare tillexempel för första gången på tolv veckor kändes nästan olagligt. Det hade blivit min livstil att va utan internet och att få göra någonting eller ha något av sina saker själv. Att alltid vara vid personal, aldrig få stänga sin dörr. Inte kunna vara på toaletten i mer än 5 minuter utan att dom behövde öppna och kolla till en. Att behöva be om sitt smink eller sina kläder för att jag inte fick ha det i mitt rum. Allt det var borta. Och det kändes så konstigt. För man vänjer sig ändå otroligt snabbt att leva en annan livstil. Speciellt när man inte har något val kanske.