För att läsa del ett klicka här.

Första veckan är blank. Jag minns verkligen ingenting av min första vecka inlåst. Sov jag bara? Umgicks jag något med personal eller dom andra tjejerna? Jag minns verkligen inte. Det jag minns är hur det under dom tolv veckorna jag var där blev sämre och sämre. Hur mina självmordsförsök blev fler och fler. Knöt mina tights runt halsen så jag fall ihop och försökte slå sönder fönsterrutor med hjälp av garderobshyllor för att få tag på glas. Även rymningsförsök. Lurade personalen att få åka ut på biltur och köpa godis, sen sprang jag. Allt vad jag kunde. Att ta sig från Sollefteå utan bil är dock inte det lättaste då det inte finns någon centralstation. Så mer än några timmar tog det inte tills dom hittade mig. Fick bli hämtad av polis några gånger för att bli skjutsad till psykiatrin i Sundsvall då självmordsförsöken var för många och personalen inte längre kunde kontrollera mig. Att fem personal skulle sitta på min rygg och hålla fast mig varje dag vecka efter vecka var inte längre ett alternativ. Jag blev sjukare och sjukare ju längre jag var inlåst. Det gjorde det inte bättre att bo med andra som mådde lika dåligt. Man triggade igång varandra rätt bra. Om en skrek och slog sönder allt i sitt rum gjorde helt plötsligt hela avdelningen det. I Sundsvall var psykiatri besöken olika ibland lugna och som en semester från mitt dåvarande hem. Men ibland hemskt och det var bältessäng och isolering och medicine efter medicine som gjorde att jag knappt visste vart jag var längre. Eller vem jag var.

Hela jag var en stor explosion. Jag behövde bara komma ut. Få vara fri. Men Det fanns inget annat än antingen psykiatrin eller institutionen. Ingen hjälp på någon av ställena heller utan bara kastades runt för ingen visste vart dom skulle ha mig. Förutom ute på gatorna. Där ville dom inte ha mig. Inte fri.