Allt känns så mörkt. Allt jag ser vid, rör vid, är vid. Blir till mörker. Jag är mörkret. Jag vill inte längre känna av det. Vara det. Men hur bra jag än mår så är ändå mörkret där. Det är ungefär som en gubbe som sitter bredvid mig på en parkbänk. Jag lägger inte märke till honom så mycket men jag ser ju att han är där. Och jag hade ju hellre suttit där utan honom.

Mörkret kommer nog alltid vara med mig. Men jag önskar att jag i alla fall kunde få se lite mindre av det. Och kanske få se lite mer av den ljusa sidan.