Förlåt för att jag nästan aldrig hör av mig eller visar mig. Men jag klarar det oftast inte. Sociala ångesten tar över mig och stampar ner mig under marken. Allt är jobbigt att göra. Att gå utanför min lägenhet ger mig extrem ångest och jag känner mig inte längre trygg. Jag känner hur alla tittar på mig, snackar skit om mig, hatar mig. Även fast ingen kanske gör det så ser jag det. Jag känner allt. Mina hjärtslag, svettningar och hur hela min kropp skakar. Jag vill inte visa mig så. Jag vill inte träffa folk så jag behöver hamna i den situationen.

Förlåt för att jag antingen stänger in mig helt eller är för på och är någon man inte orkar ha att göra med. Det är inte meningen att ignorera och ställa in allt. Och när jag är så uppe i varv att jag nästan studsar på väggarna och munnen går i tusen. Det är inte med meningen. Förlåt mig.

Jag är trött på att det aldrig finns något mellanting. Jag är trött på att inte klara av att göra vardagliga saker. Jag är trött på att aldrig orka något eller så orkar jag för mycket och allt på samma gång.

Så, förlåt mig.