Läs inlåst del ett här. två här. tre här. fyra här.

Allt var så friare. Men fortfarande inlåst. Och jag hade fortfarande LVU. Det var lättare att orka leva men inte lättare att leva. Det blev ännu lättare när en nära vän till mig än idag flyttade in på samma behandlingshem och vi blev direkt bra vänner med varandra och hade riktigt roligt tillsammans. Trots att vi båda mådde dåligt och bara ville ha något annat ställe att kalla hem. Vi rymde tillsammans. Skrattade. Dansade. Grät. Skrek. Och räddade varandras liv. Det blev aldrig lätt, men lättare med varandra.

Men när det började flytta in massa fler stängde jag in mig på mitt rum mer och mer och tillslut rymde jag till min hemstad varje vecka och tillslut stannade jag där. Fast jag inte fick. Soc började leta efter nya behandlingshem till mig som var värre och anmälde mig som efterlyst. Tillslut lyckades jag få LVU i hemmet och det hade jag i cirka ett halvår innan jag blev fri från LVU och fick bestämma över mig själv igen. Jag mådde inte bättre och det gör jag knappt idag heller fem år senare. Men jag är i alla fall fri från att vara inlåst. Nu måste jag bara bli fri från att må dåligt. I alla fall friare.