Hur kan man ha så många omkring sig men ändå känna sig ensammast i världen? Hur kan min bli omkramad men ändå är ensamheten så stor? Hur kan man känna denna ensamhet hela tiden fast man aldrig är just ensam? Den jobbigaste ensamheten tror jag är just när man har alla sina nära vid sig men ändå inte känner att någon är där. När man bara vill skrika ut hur man känner men vet att ingen kommer förstå. Så man håller allt inne och därav kommer enamheten. Men varför kan man inte bara säga vad det är? Varför låta sig själv känna sig ensam när man inte är det eller behöver känna det? Är det för att man inte vill lägga sin vikt av tankar över någon annan? Fast samtidigt vill man berätta men när man ska göra det känns det som halsen dras åt och man inte kan få luft eller få fram några ord alls. Ensamhet är så jobbigt, även om man inte egentligen är ensam. Men känslan, den är hemskt och knappt hanterbar.